Daughter of the King

Tittade på filmen Hotel Rwanda (2004) för en tid sen. Den var otroligt gripande och kan rekommenderas varmt. Filmen gav mig en ny syn på krig. Jag har lätt för att se krig bara som ett visst “fenomen” som inte rör mig i ryggen speciellt mycket. I filmen får man följa med mänskor, individer som råkar leva i ett land som drabbas av krig. Mänskor som har sina familjer, sina drömmar, sina affärer att sköta. Plötsligt tas allt ifrån dem och de blir offer för krigets obarmhärtighet. Krig blir så mycket mera än ett fenomen som man skakar på huvudet åt och fortsätter att äta sin middag. Det blir något personligt som drabbar “vanliga” mänskor.

Av många gripande filmrepliker var det en som lämnade kvar i mitt minne på ett speciellt sätt. Det är när den kvinnliga Röda kors-arbetaren återger en händelse från ett av tutsiernas barnhem som blev massakerat av huturebellerna. Hon berättar hur rebellerna stormade in och började systematiskt döda de föräldralösa barnen. En liten flickas sista ord när hon släpades bort för att skjutas var: “Jag lovar att inte vara tutsi mer”