Febrig påsk

De senaste veckorna har kännts ganska sega. Iallafall har det varit segt uppe i mitt huvud och i min kropp. En stor bidragande orsak är öroninflammationen och den ettriga febern, som nu är på sin femte vecka. Det är fem veckor för mycket. Jag saknar verkligen livskraften. Att få vara ute och njuta av nysnön som gnistrar i solen, ta ut sig på ett svettigt gympass, kasta sig på cykeln in till stan eller att hoppa och skutta i lovsång till Herren är saker som inte varit aktuella på en alltför lång tid.

Självömkan står vid dörren och bönar om att få komma in. Den inte bara knackar utan bultar och sliter i dörren. Det gäller att vara fast besluten om att det inte är läge att öppna nu. Öppnar man dörren ens lite på glänt kommer självömkans lömska vindar farande och tar ett ordenligt styptag om ens hals och får en att stirra sig blind på sin egen navel. Då får man konfrontera med Stefan Salomonssons ord “det är inte synd om mej! - det är synd i mig”.

Nu i påsk har det ändå varit tid för att ta det lungt och stilla ner sig. Några dagar var jag med på EC, men sen var det stopp. Kroppen sade ifrån och ville bara vila och på söndagen sov jag till kl.14. Livet kändes allmänt trist, surt och grått. Men Gud överraskade ändå med en suverän plan. Som alltid. Han lät mig få tag i en bok som var mitt i prick. Den handlade om att livet består av speciella ögonblick som lätt kan gå förbi om man inte förstår att värdesätta dem. I varje ögonblick finns det något som Gud har tänkt välsigna oss med. Det gäller för oss att stanna upp och ta emot det. Inte hasta förbi eller önska oss någon annanstans, vilket vi ofta gör. Jag blev ordenligt uppmuntrad och styrkt av boken. Tack Jesus för det!

Ett citat av Jason Upton som än en gång prickar mitt i (och som är en extraordinärt bra medicin mot självömkan) :

“In the midst of suffering, there’s a God worth worshipping. And on the wings of worship we will fly”