Daughter of the King

Tittade på filmen Hotel Rwanda (2004) för en tid sen. Den var otroligt gripande och kan rekommenderas varmt. Filmen gav mig en ny syn på krig. Jag har lätt för att se krig bara som ett visst “fenomen” som inte rör mig i ryggen speciellt mycket. I filmen får man följa med mänskor, individer som råkar leva i ett land som drabbas av krig. Mänskor som har sina familjer, sina drömmar, sina affärer att sköta. Plötsligt tas allt ifrån dem och de blir offer för krigets obarmhärtighet. Krig blir så mycket mera än ett fenomen som man skakar på huvudet åt och fortsätter att äta sin middag. Det blir något personligt som drabbar “vanliga” mänskor.

Av många gripande filmrepliker var det en som lämnade kvar i mitt minne på ett speciellt sätt. Det är när den kvinnliga Röda kors-arbetaren återger en händelse från ett av tutsiernas barnhem som blev massakerat av huturebellerna. Hon berättar hur rebellerna stormade in och började systematiskt döda de föräldralösa barnen. En liten flickas sista ord när hon släpades bort för att skjutas var: “Jag lovar att inte vara tutsi mer”

Man skall vara politiskt korrekt. Inte ha åsikter som kunde trampa någon på tårna. Inte komma med meningar som kunde vara till anstöt för någon. Det man säger skall vara noga avvägt och sådär lagom blekgrått. Pläää!

Dessutom skall man godkänna allt i den prisade toleransens namn. Allt skall tolereras, annars är man insnöad, omodern och trångsynt. Synd går fint att tolerera. Men när det kommer till levande, glödhet, radikal kristen tro så går det för långt. Sånt kan vi inte godkänna säger man och rynkar på näsan. Man skall vandra på den gyllene medelvägen.

Är jag beredd att ta det? Att bli kallad omodern och trångsynt? Eller väljer jag att foga mig, bli politiskt korrekt och pruta på min övertygelse.

Kärnfrågan är: Hur mycket betyder Jesus för mig? Är han som Gubben i Lådan som jag låter sprätta fram då jag vill ha en trevlig stund? Eller som Anden i Lampan som jag tar fram då jag har problem? Eller som Teddybjörnen Fredriksson som var min bästa vän då jag var ett litet barn? Eller är han Livet för mig.

Där finns det tyvärr inga gyllene medelvägar eller politiskt korrekta fraser. Han är den han ÄR. Vågar jag stå upp för det i diskussioner där det kan väcka anstöt och är så långt ifrån politiskt korrekthet som man kan komma?

Vågar du?

Varning: Inlägget är skrivet med en viss ironi. De som tycker att fejsboken är det bästa som finns läser detta inlägg på eget bevåg.

Jag sitter här och funderar. På livet, på Facebook. Att nämna dessa två i en och samma mening kan ju låta hur patetiskt som helst. Men faktum är att numera dyker det sistnämna upp fler gånger i ett samtal än det förstnämna. Lustigt! Undrar vart världen är på väg egentligen.

Gjorde en snabbgallup häromdagen där jag kollade igenom mina vänners bloggar. Efter det lilla företaget kunde jag tyvärr konstatera att livet på merparten av dessa bloggar dött ut i takt med att Facebook börjat göra anspråk på att dominera cybervärlden. Jag frågar mig; hur kan något så beroendeframkallande, IQ-befriat, grupptrycksbaserat och pseudovärldsaktigt vara så hippt? (jag förnekar inte att jag själv surfar där minst 4 gånger om dagen för att kolla om “något nytt har hänt”)

Kanske just på grund av de nämna adjektiven..?!

Men det är ledsamt, ju! Bloggarna dör ut och livet kretsar kring Facebook. Att blogga är dessutom tusen gånger trevligare än att sitta och fundera på den ena konstiga applikationen efter den andra som man i slutänden inte gör något vettigt med. Eller att sända varann massproducerade psykedeliska smileys och glansiga ballonger. Eller att vidarebefodra foton på folk som förmodas vara farliga hackers (yeah, sure!). Eller att betygsätta kompisens personlighet.

Visst kan Facebook ha sina fördelar. Som att kunna hålla kontakt med folk som man kanske inte annars skulle ha kontakt med. Men kom igen; om jag tänker på någon och skickar en galen smiley på fejsboken till henne/honom istället för att ringa och säga “Hej, ska vi träffas och prata över en kaffe” - hur mycket bättre blir relationen av det? Jag bara undrar.

Nä, jag tror vi har gått oss in i en påse här. I vår iver över att bli så effektiva och nåbara som möjligt har vi skapat oss en sorts icke-verklighet där vi kan kommunicera med varadra utan att egenligen ha kontakt. Tragiskt. Även jag själv sitter i samma båt.

Kanske jag bara borde avsluta mitt fejsboks-konto och get real..?

PS: Yes, nu blev jag riktigt svartvit!

Kolla även Hannas och Mathias bloggar för mera vatten på kvarnen.

Idag är en sån dag då jag drömmer om Dagen. Dagen med stort D. Dagen då slutarbetsskrivandet är slut. Som i Slut. Finito. Finshed. Over. Klart.

Ååh, vilken underbar Dag det blir! Den Dagen kommer jag inte att gå på marken. Jag kommer att sväva, strax ovanför den, på små rosa moln.

Gissa om jag längtar till den Dagen. Dagen då jag inte längre behöver sitta och stirra in i en dataskärm från morgon till kväll. Det är inte tänkt att människan skall sitta framför en livlös tavla och trycka på en massa knappar. Nej, det är inte hälsosamt!

Men den Dagen är det färdig stirrat. Då bakar jag en saftig gräddtårta och bjuder alla mina vänner. Den Dagen skall det firas att lidandet är slut och friheten återerövrad! Halleluja, vad det blir saligt i knutarna!

Men fram tills dess får jag drömma. Och jobba. Och skriva. Och svettas. Och lita på Honom. Som min dag så skall min kraft ock vara.

Gårdagen är förbi. Morgondagen har du ännu inte sett. Men idag hjälper Herren. Amenamenamen. Och halleluja!