Daughter of the King

Jag undrar hur Jesus skulle göra om han var mej. Hur skulle han t.ex. fira julen? Skulle han åka till Ryssland och dela sin julskinka med de som annars äter roskismat och utarmade hundar? Eller skulle han bjuda hem de som hänger på Neste och spelar pajazzo dagarna i ända. Kanske han skulle ordna en stor fest för ensamma och utlänningar. Dem som jag ofta ser strosa planlöst omkring i mina hemkvarter men aldrig talar med. De som har så tomma blickar och ser så ledsna ut. Albaner, vietnameser, pakistanier. Eller alkoholistfarbröderna som bor i ”poligubbshuset”. Kanke han skulle knacka på deras dörr och ge ett pepparkakshjärta, krama om dem och visa att de också är dyrbara mänskor med samma värde som alla andra. Eller så skulle han kanske gå bort till grannen snett mitt emot som ofta är full och grälar på sin fru och sina barn. Eller till den gamla mannen som brukar spela så hög musik på sin gård om sommarkvällarna men numera är sängliggande och fången i sitt hem. Han kanske skulle sitta på hans sängkant, trycka hans hand och läsa med brinnande hjärta ur julevangeliet. Kanske han skulle stiga ur sin bekvämhet och leva ut det som han tror på.

Skulle jag?

Jag älskar nya begynnelser. Det är så skönt med något nytt och fräscht! Gud uppmuntrar oss att se framåt och glömma det som ligger bakom. Hans framtid är alltid fullspäckad med nya möjlighter. Ny kraft. Ny nåd. Ny vision. Ny glädje. Nytt mod!

År 2008 skall vara ett år av bön. Både på det personliga planet och i Kristi kropp. Jag tror på bön. Det finns inget som är omöjligt för den som tror och ber! Det är konstigt men Gud har faktiskt valt att göra sig beroende av sina barns böner. Lustigt, men sant. Igår var vi runt 30 personer som mötte upp i församlingen för att söka Gud, sätta honom först i våra liv och be ut HANS vilja för det kommande året. Ååh, det var underbart! 30 personer som av uppriktigt hjärta längtar efter Gud. Det är verkligen hoppingivande och uppmuntrande!! Tack till alla er som kom. Ni är Guds hjältar!

Detta år kommer också vara ett år då Guds folk enas. Oberoende samfundstillhörighet är vi en kropp. Alla är så viktiga och behövda. För Gud finns det varken pingstvänner, metodister, luteraner eller adventister. Inför honom är vi alla barn i en och samma familj och kroppsdelar i samma kropp. Vi är ett i Honom som är huvudet! Det är dags att vi börjar leva efter detta, tänka efter detta och rena våra hjärtan från alla kärlekslösa och fördomsfulla attityder så att världen kan känna igen oss på vår kärlek. Det är dags för Jesus att få bönesvar den bön som han bad för 2000 år sedan: ”Jag ber att de alla skall vara ett” (Joh. 17:21 a).

Detta år är ett år av kraft och glädje. Vi skall få vara glada och fria från modlöshet så att vi får befria de betryckta och ropa ut ett nådens år ifrån Herren (Luk. 4). Gud vill visa den kraft som finns i honom själv och som han har låtit bo i oss. Vill vi se den kraften verksam? Om vi vill så kommer vi att få se den. Och det är det som världen behöver. Orden har de redan hört, men de längtar efter kraften som förvandlar deras (och vårt) liv! Låt oss förvänta oss att Gud verkar med kraft genom sin Helige Ande då vi gör det som han sätter på våra hjärtan. Gud vill – vill vi?

Önskar er alla ett underbart år 2008 tillsammans med Honom som älskat oss först! Tro på Gud – han skall göra det!

/Caroline

”Se jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” (Jes. 43:19)

Tittade på filmen Hotel Rwanda (2004) för en tid sen. Den var otroligt gripande och kan rekommenderas varmt. Filmen gav mig en ny syn på krig. Jag har lätt för att se krig bara som ett visst ”fenomen” som inte rör mig i ryggen speciellt mycket. I filmen får man följa med mänskor, individer som råkar leva i ett land som drabbas av krig. Mänskor som har sina familjer, sina drömmar, sina affärer att sköta. Plötsligt tas allt ifrån dem och de blir offer för krigets obarmhärtighet. Krig blir så mycket mera än ett fenomen som man skakar på huvudet åt och fortsätter att äta sin middag. Det blir något personligt som drabbar ”vanliga” mänskor.

Av många gripande filmrepliker var det en som lämnade kvar i mitt minne på ett speciellt sätt. Det är när den kvinnliga Röda kors-arbetaren återger en händelse från ett av tutsiernas barnhem som blev massakerat av huturebellerna. Hon berättar hur rebellerna stormade in och började systematiskt döda de föräldralösa barnen. En liten flickas sista ord när hon släpades bort för att skjutas var: ”Jag lovar att inte vara tutsi mer”

Man skall vara politiskt korrekt. Inte ha åsikter som kunde trampa någon på tårna. Inte komma med meningar som kunde vara till anstöt för någon. Det man säger skall vara noga avvägt och sådär lagom blekgrått. Pläää!

Dessutom skall man godkänna allt i den prisade toleransens namn. Allt skall tolereras, annars är man insnöad, omodern och trångsynt. Synd går fint att tolerera. Men när det kommer till levande, glödhet, radikal kristen tro så går det för långt. Sånt kan vi inte godkänna säger man och rynkar på näsan. Man skall vandra på den gyllene medelvägen.

Är jag beredd att ta det? Att bli kallad omodern och trångsynt? Eller väljer jag att foga mig, bli politiskt korrekt och pruta på min övertygelse.

Kärnfrågan är: Hur mycket betyder Jesus för mig? Är han som Gubben i Lådan som jag låter sprätta fram då jag vill ha en trevlig stund? Eller som Anden i Lampan som jag tar fram då jag har problem? Eller som Teddybjörnen Fredriksson som var min bästa vän då jag var ett litet barn? Eller är han Livet för mig.

Där finns det tyvärr inga gyllene medelvägar eller politiskt korrekta fraser. Han är den han ÄR. Vågar jag stå upp för det i diskussioner där det kan väcka anstöt och är så långt ifrån politiskt korrekthet som man kan komma?

Vågar du?

Varning: Inlägget är skrivet med en viss ironi. De som tycker att fejsboken är det bästa som finns läser detta inlägg på eget bevåg.

Jag sitter här och funderar. På livet, på Facebook. Att nämna dessa två i en och samma mening kan ju låta hur patetiskt som helst. Men faktum är att numera dyker det sistnämna upp fler gånger i ett samtal än det förstnämna. Lustigt! Undrar vart världen är på väg egentligen.

Gjorde en snabbgallup häromdagen där jag kollade igenom mina vänners bloggar. Efter det lilla företaget kunde jag tyvärr konstatera att livet på merparten av dessa bloggar dött ut i takt med att Facebook börjat göra anspråk på att dominera cybervärlden. Jag frågar mig; hur kan något så beroendeframkallande, IQ-befriat, grupptrycksbaserat och pseudovärldsaktigt vara så hippt? (jag förnekar inte att jag själv surfar där minst 4 gånger om dagen för att kolla om ”något nytt har hänt”)

Kanske just på grund av de nämna adjektiven..?!

Men det är ledsamt, ju! Bloggarna dör ut och livet kretsar kring Facebook. Att blogga är dessutom tusen gånger trevligare än att sitta och fundera på den ena konstiga applikationen efter den andra som man i slutänden inte gör något vettigt med. Eller att sända varann massproducerade psykedeliska smileys och glansiga ballonger. Eller att vidarebefodra foton på folk som förmodas vara farliga hackers (yeah, sure!). Eller att betygsätta kompisens personlighet.

Visst kan Facebook ha sina fördelar. Som att kunna hålla kontakt med folk som man kanske inte annars skulle ha kontakt med. Men kom igen; om jag tänker på någon och skickar en galen smiley på fejsboken till henne/honom istället för att ringa och säga ”Hej, ska vi träffas och prata över en kaffe” – hur mycket bättre blir relationen av det? Jag bara undrar.

Nä, jag tror vi har gått oss in i en påse här. I vår iver över att bli så effektiva och nåbara som möjligt har vi skapat oss en sorts icke-verklighet där vi kan kommunicera med varadra utan att egenligen ha kontakt. Tragiskt. Även jag själv sitter i samma båt.

Kanske jag bara borde avsluta mitt fejsboks-konto och get real..?

PS: Yes, nu blev jag riktigt svartvit!

Kolla även Hannas och Mathias bloggar för mera vatten på kvarnen.